värmländska och singelliv

K påpekade för ett tag sen att jag börjat prata värmländska istället för vår vanliga rikssvenska. Det måste va för att saknar Arvikas marknad som är just nu. Sandra är på den. Önskar att jag kunde gått på den oxå och passat på och hälsa på mormor.

Sitter just och kollar på Angel, ett avsnitt jag redan sett, och snackar med vänner på MSN.

Tycker det verkar så jobbigt att vara singel, som de flesta av mina vänner är. Tycks vara One Night Stands och internetraggande till både höger och vänster. Grattis till L som tycks ha håvat in en fin kille iaf, får väl se hur det går för henne. Faktiskt när jag tänker efter så är alla singlar utom Sandra och Daniel med sina respektive, i HELA min bekantskapskrets, borträknat K:s kompisar då, för där är ingen singel.  Känns skönt att veta att man har någon och inte behöva leta och bli besviken på killar som inte hör av sig. Har haft turen att aldrig ha det problemet. Jag undrar hur mitt liv hade blivit om jag inte träffat K eller om vår relation hade blivit väldigt kortvaring. Kanske hade jag varit likadan som de flesta av mina vänner. Letandes efter lycka och kärlek. Man blir tokig av att fundera på sånt, bäst att låta bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback