sparkle

Årets kontaktdag eller årets mest deprimerande dag som den egentligen borde kallas har varit idag. Jag och mina medstudenter går dit och träffar massa pretantiösa människor från de största företagen. Dessa människor är där för att vara företagsmässiga cheerleaders för att sälja in sig hos toppstudenterna. Jag träffade en lite yngre student och frågade om hon var här för något speciellt. "jag är här för pennorna " sa hon. Jag var oxå där för pennorna förra året, men i år hade jag gjort research på företagen, så att jag kunde ignorera de mest pretantiösa företagen. Jag är inte intresserad av ett sådant företag. Fröken J hade pratat med ett företag som hade en kvinna i ledningen, men hon hade hoppat av eftersom hon fått barn. Det låter ju inte direkt normalt att man måste låta karriären stryka med för att man får barn nuförtiden, men jag klandrar henne verkligen inte. Hon måste haft det hemskt. Säkert såg hennes medarbetare negativt på att hon inte kunde jobba 60-70 timmar i veckan längre.

Jobb kommer man nog inte få på något av dagens representerade företag för det räcker oftast inte med bra betyg, man ska ha kompletterande utbildning och utlandserfarenhet för att få nån chans att få ett jobb där. Men vem vill egentligen ha ett jobb på ett sånt företag där man känner att man inte kan behålla sin karriär om man får barn?

Jag vill bara ha ett vanligt jobb inom det jag är utbildad till, hur mycket ska man behöva offra för det? Det känns som att jag tog ett steg längre ifrån det när tyskakursen ställdes in. Det är för sent att söka en ny kurs.