Singellivet efter 30
Nuförtiden ser man att singellivet vid 30 glorifieras. Jag tänker främst på Sex and the city, men oxå i skönlitteraturen glorifieras det. Exempelvis genom Marian Keyes.
Bridget Jones är en annan bok som behandlar singel 30+ kvinnor, men där är det inte frågan om någon glorifiering, utan snarare desperationen över att inte hitta den rätta.
Min tanke på det är att jag har blivit så matad med det glorifierade singellivet efter 30 så jag idag kände lite sorg för min kvinnliga 30+ kusin som inte får uppleva det.
Min kusin är 30+ men under 35 (alltså inte gammal) men hon har varit tillsammans med sin pojkvän, numera man, sen hon var 15, gifte sig typ 1993 och har sedan många år tillbaka 2 barn.
Nu är hon på kurs i Sthlm, så ska imorrn träffa henne för första gången på 3 år. Hon verkade ha så roligt i Sthlm. Tänkte på att så roligt skulle hon kunna ha om hon inte skaffat barn så tidigt.
Känns lite skrämmande ändå, men jag antar att hon trivs med sitt liv. Min mamma å andra sidan skaffade sitt första barn som 36 åring och det andra när hon var 40. Träffade inte ens pappa förrän hon var 33 år gammal.
Själv kommer jag väl bli något mellanting mellan min kusin och min mamma. Faktum är att tanken på barn känns ganska skrämmande. Finns så mycket jag vill göra först :)
Detta var väl ingen djupare betraktelse över 30+ singellivet men kände att jag tvungen att ta upp det här ändå. Har ni läst så här långt antar jag att ni tyckte det var aningens intressant iaf.
Bridget Jones är en annan bok som behandlar singel 30+ kvinnor, men där är det inte frågan om någon glorifiering, utan snarare desperationen över att inte hitta den rätta.
Min tanke på det är att jag har blivit så matad med det glorifierade singellivet efter 30 så jag idag kände lite sorg för min kvinnliga 30+ kusin som inte får uppleva det.
Min kusin är 30+ men under 35 (alltså inte gammal) men hon har varit tillsammans med sin pojkvän, numera man, sen hon var 15, gifte sig typ 1993 och har sedan många år tillbaka 2 barn.
Nu är hon på kurs i Sthlm, så ska imorrn träffa henne för första gången på 3 år. Hon verkade ha så roligt i Sthlm. Tänkte på att så roligt skulle hon kunna ha om hon inte skaffat barn så tidigt.
Känns lite skrämmande ändå, men jag antar att hon trivs med sitt liv. Min mamma å andra sidan skaffade sitt första barn som 36 åring och det andra när hon var 40. Träffade inte ens pappa förrän hon var 33 år gammal.
Själv kommer jag väl bli något mellanting mellan min kusin och min mamma. Faktum är att tanken på barn känns ganska skrämmande. Finns så mycket jag vill göra först :)
Detta var väl ingen djupare betraktelse över 30+ singellivet men kände att jag tvungen att ta upp det här ändå. Har ni läst så här långt antar jag att ni tyckte det var aningens intressant iaf.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Jag känner ändå att jag gärna vill ha barn innan 30. Singellivet har aldrig varit lockande för mig riktigt. Roligare att gå ut med kompisar någongång och ha parmiddagsbjudningar :-D
Postat av: Sparkle
jo jag vill nog ha barn innan 30 oxå faktiskt. :)
Postat av: Käthe
Intressanta reflektioner. :)
Jag tror man blir mest lycklig om man gör som man själv vill. Allt passar inte alla.
Träffade min sambo när jag var 20/21, och har inte saknat något singelliv, tyckte jag hann med det innan. Var 30 när jag fick sonen, vilket känns alldeles lagom. En sak som är synd är att efter 36 så sjunker generellt fertiliteten ganska kraftigt. Men för det ska man inte stressa förstås. :)
Postat av: Sparkle
Bra synpunkter Käthe :D
Trackback